Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Promenaden – en dikt blir till

I förmiddags promenerade jag till stan – liksom de flesta tisdagar.
När jag gick där och bara mådde bra, kom orden för mig  –
”promenad som är en lovsång”.
Och i kväll när jag satt vid datorn en stund efter mitt kvällsté
kom nedanstående rader till.

Promenaden

Promenaden till stan
blir till en lovsång till Gud.
Inte så mycket välformulerade ord
som glädje över stegen
längs gångvägar och kullerstenstrottoarer,
som välbehaget att i en
frisk och fungerande kropp
i bekväma kängor och kläder
gå i behaglig senvinterluft
och njuta av livet.
Trettifem minuter i den lugna takt
min kropp själv rör sig i naturligt.
Ingen stress eller ”power walk”
eller svettframkallande kalorijakt –
bara i samklang med tankarnas
fria svävande åt vilket håll de vill.
Fast visst svävar de ofta i ett tack till Honom
som gav mig ett sånt gott liv.
Kaffebacken, Gamla Övägen,
Hörngatan, Gamla Rådstugugatan –
jag möter och passeras av rödgula bussar
och gula spårvagnar och bilar i alla färger
och alla människor till och från jobb
eller i arbete på trottoaren,
och alla är meningsfullt upptagna
och har mer bråttom än jag.
Men jag är meningsfullt ledig.
Jag utövar promenerande lovsång
på väg över Strömmen och Saltängsbron,
Drottninggatan fram till Slottsgatan,
och in i min kyrka,
till bönemötet, sången, mötet med de andra
och med Honom.

Och på vägen hem lyser solen
värmande i mitt ansikte.

/180220 Ingvar Holmberg/

Gästvänlighet

Gästvänlighet” och ”gästvänlig” är ord som har en varm klang för de flesta människor.
(Om du hellre lyssnar på detta på video, klicka på länken nedan! Annars – läs vidare!
https://youtu.be/C3HBmEES4rA    )

I alla kulturer är nog gästfrihet en självklarhet och nästan en helig plikt. Men ordet ”gästfri” på svenska låter ju inte helt entydigt. Är det kanske att man slipper gäster? Nej, naturligtvis att man är fri och generös i att ta emot gäster.
Ett annat, lite märkligare uttryck för ”gäster”vi har på svenska är ”främmande”. Många gånger har jag hört t.ex. ”Vi får främmande i morgon” eller ”Nämen, får vi främmande?” Författaren Zacharias Topelius citerar ett talesätt i en bok 1856: ”Katten tvättar sig. Nu får vi främmande” .
Detta ord ”främmande” betyder alltså helt enkelt ”gäst” men har också betydelserna ”besökande, bekant eller främling”.

Lite om gästvänlighet i olika kulturer:
Själv växte jag upp i södra Indien och har också bott där som vuxen under ett par år. Där fick vi som gäster äta ensamma medan värdparet bara passade upp och trugade oss att äta mer. Bara med yttersta svårighet kunde vi få eventuellt mannen i huset att delta vid bordet eller på golvet där man ofta satt.

I ryska eller ukrainska familjer möter man ett överdåd av generositet och gästvänlighet, vare sig gästen är från grannkvarteret, grannstaden eller från utlandet. Alla äter och njuter obekymrat, även om värdfamiljen nog ofta får leva knapert ett tag efteråt. Om jag under 1980- och 1990-talen hade med mig en god svensk ost och en osthyvel som gåva till en familj med tanken att de skulle njuta av den själva efterhand, så fann jag ofta efter en halvtimme hela osten uppskuren på bordet i centimetertjocka skivor. Osthyveln sparades förmodligen oanvänd i någon låda som en exotisk souvenir.

Under ett USA-besök i Florida en gång i en kyrka bjöds vi av ett lite äldre par att bli gäster hos dem en dag. Vi såg fram emot att få se hur de hade det hemma och tackade med glädje ja. Men de bjöd oss på restaurang på jättegod mat. Så gör man nog ofta i USA. Men den här gången fick vi faktiskt se deras hem också, eftersom vi åkte hem till dem efteråt och drack kaffe.

Som förkunnare och pastor i alla möjliga delar av Sverige har jag naturligtvis mest av allt mött massor av gästvänlighet här i vårt eget land. Och i pingströrelsen och dess verksamhet under många årtionden på 1900-talet var gästvänligheten hos alla medlemmar och familjer självklar och nästan obligatorisk. När gästande sånggrupper eller blåsorkestrar kom på besök en helg var det självklart att man tog emot ett par nattgäster och matgäster. När en gästande pastor kom på fem dagars eller två veckors möteskampanj eller bibelstudieserie bodde han (och eventuellt medföljande hustru) de dagarna hos någon i församlingen, och då ingick mathållningen som värdfamiljens ansvar.
I Örnsköldsviks Pingstkyrka hade man under början av 1970-talet cirka 100 elever från hela landet på den månadslånga bibelskolan. Alla dessa elever övernattade hela denna period hos någon av församlingens medlemmar. Och när jag talade med en äldre pastor i Vetlandatrakten, berättade han från sin ungdomstid då han var lärling och ny medarbetare i någon församling i Småland följande: Han tjänstgjorde under något eller ett par år som medarbetare men hade ingen egen bostad under den tiden utan bodde inneboende en månad i taget hos olika familjer i församlingen. Detta var tydligen praxis på många håll och antagligen inte helt enkelt för den unge förkunnaren. Men vilket översvallande exempel på gästvänlighet!

Gästrum och bäddsoffor och extrasängar har varit en självklarhet i våra svenska hem. Och den bäddbara och förmodligen obekväma kökssoffan är väl närmast legendarisk.
Förresten, när vår familj på sju personer kom hem från Indien till Sverige och Norrköping alldeles i början av 1960-talet, bodde vi i tre rum och kök på Knäppingsborgsgatan nära Östra Promenaden. Vi fem barn i åldrarna 15 – 3 år bodde i två av rummen, och pappa och mamma låg i vardagsrummet i bäddsoffan med utdragssäng. Jag tror, dessutom, att många familjer var mer trångbodda än vi.
Hur är det i moderna svenska hem och moderna pingstvänshem? Är det lika självklart med bäddsoffor och gästsängar?
Gästvänlighet handlar nog mer om välkomnande attityd och värme än om perfekt städning och överdådigt bjudande. Den som blir bjuden är antagligen för lycklig upptagen med gemenskapen och det som bjuds för att titta efter dammtussar i hörnen eller på saker som inte är tillräckligt prydligt undanstädade. Gemenskapen är ju det viktigaste.

Härom sommaren hade jag ett ryck av medmänsklighet och engagerade mig för en av de bulgariska romerna som tiggde i Vilbergens Centrum. Vi kan kalla honom för Nikolai. Många bulgarer kan ryska skapligt, så jag kunde prata med honom. Efter vad jag förstod hade han hamnat i en beroendefälla hos den som hade ”hjälpt” honom till Sverige. Han ville hem till Bulgarien men hade inga egna möjligheter, där han bodde i primitivt tält i Rejmyreskogarna och var påpassad och utnyttjad av sin ”välgörare”. Jag kontaktade några vänner i Pingstkyrkan, och vi skramlade ihop till en flygbiljett som jag köpte och gav honom i handen när jag kört honom till Arlanda. Det kostade mig ingen förmögenhet, och vi som hjälptes åt gjorde det med glädje. ”Aktionen” började med att jag tog hem honom från hans ”arbetsplats” på Vilbergens centrum. Han fick väl lite mat hos mig och min fru och bodde i vår bäddsoffa på natten, innan jag körde upp honom till flygfältet, men de detaljerna minns jag inte så noga. Vad jag minns är att vi på eftermiddagen packade badkläder och en ryggsäck med kaffe och smörgåsar och åkte ut till badplatsen i Lindö denna soliga julidag. Han lånade ett par badbyxor av mig, och så badade vi bland alla andra. Å, vad han njöt! Efter badet såg jag honom stå en lång stund på cementbryggan och bara titta ut över vattnet och på den blå himlen och ut över Kolmårdskogarna på andra sidan Bråviken. Det fanns ett sånt uttryck i hela hans ansikte och hållning av befrielse, avkoppling och oförställd, enkel njutning.
Vilken glädje jag upplevde av att ge honom den enkla gästvänligheten!

Att ta emot och ge gästvänlighet i samspel med vänner och bekanta är en viktig del av lyckan i livet. Att oväntat möta en främling eller obekant och ta emot eller ge gästvänlighet kan bli en upplevelse för livet.
När Guds barn behöver något så ska ni hjälpa dem. Och gör det till en vana att bjuda hem gäster på mat, och ge dem också logi för natten, om de behöver det.” (Ur aposteln Paulus brevhälsning till de kristna i världsstaden Rom omkring år 57 e Kr– Levande Bibelns översättning)

PS Se  också den nygjorda diktvideon ”Utsikt fån mitt fönster – del 2”
Klicka på länken nedan!
https://youtu.be/mPD3Gp8BmIQ

Femtio år i yrket


För några dagar sen kom jag att tänka på att det är femtio år sen jag började min yrkesbana som kristen förkunnare och predikant. Det är en oändligt lång tid för en ung människa att tänka sig framåt.
Det är också en tid som tycks bara ha flugit iväg när man som 70-åring ser tillbaka på den.

Se också länk till nygjord video med diktläsning bl.a. om yrkesval och kallelse till tjänst!
https://youtu.be/hpRZjuIvPc8

Jag kan knappast påstå att jag var någon fullfjädrad yrkesman i början – om jag nånsin blev det, förresten. I pingströrelsen på slutet av 1960-talet var det få pingstpastorer som hade seminarium, pastorsutbildning eller teologisk högskola bakom sig när de började sin yrkesbana. Ofta hade de gått en eller flera 4-veckors bibelkurser, så kallade ”bibelskolor”, som några församlingar hade som ett återkommande inslag varje år. Då inbjöds erfarna bibellärare och pastorer från olika håll i landet att komma och undervisa de blivande förkunnarna.
Men dessa ”bibelskolor”, som de kallades, var inget avgörande krav för att få arbeta i en pingstförsamling. Minimikravet var att man kände ”Guds kallelse”, att man var andedöpt själv (och således kunde representera pingstväckelsen) och att man hade rekommendation från sin egen församling att gå in i en sådan tjänst.
Bibelskolorna hade en viktig funktion förutom att undervisa i Bibeln och inspirera till tjänst åt Gud. De var också ett slags arbetsförmedling som ofta hade kontakt med pingstförsamlingar som sökte ”vittnen” som predikanterna ofta kallades. En huvuduppgift var ju att vittna om Jesus och frälsningen, det kristna livet och sina egna erfarenheter. Att förkunna och predika kallades ofta att ”vittna”. Det lät ju också lite mindre pretentiöst att säga ”vittna” än att säga ”predika”.

En vanlig modell för att komma ut i yrkeslivet som förkunnare i pingströrelsen var alltså att med hjälp av pastorerna i ”bibelskoleförsamlingen” och lärarna på bibelskolan hitta församlingar och mer erfarna pingstpredikanter som behövde medarbetare, s.k. ”evangelister” till sin församling, antingen på centralorten eller kanske till kapellet på ”utposten” i byn eller det mindre samhället i närheten. De flesta församlingar hade filialer, kallade utposter, där man bedrev verksamhet med gudstjänster, söndagsskola, bönemöten och liknande. Ordet evangelist finns i Nya Testamentet och betecknar oftast en erfaren förkunnare och ledare med särskild inriktning på att sprida det kristna budskapet och grunda nya församlingar. Uttrycket användes i den svenska pingströrelsens tidigare decennier huvudsakligen för att beteckna en nybörjarförkunnare och lärling som så småningom växte in i uppgiften att bli medarbetande pastor eller andrepastor och så småningom föreståndare, dvs huvudpastor i en församling.
För min egen del blev jag predikantlärling utan föregående bibelskola. Efter studentexamen och ett års värnplikt arbetade jag som lärarvikarie i engelska och  nybörjarfranska en termin. Under den hösten 1967 fick jag en inre visshet om att Gud kallade mig att bli förkunnare. Det var också den hösten som jag upplevde andedopet, pingstupplevelsen. Mina pastorer i Pingstkyrkan i Norrköping såg positivt på mina planer eller min längtan och förmedlade kontakt med pingstförsamlingen i Gävle. Där behövde man en medarbetare som gärna också kunde spela och sjunga och hjälpa till med sång och musik i församlingen. Jag förstår nu att det hade stor betydelse för mina möjligheter att förverkliga min längtan att bli förkunnare, att jag hade spelat piano i ganska många år och också fått lektioner i orgelspel och att jag gärna sysslade med sång och musik.

Så kom jag till ett vintrigt Gävle alldeles i början av januari 1968 och fick börja som evangelist och predikantlärling hos en erfaren och klok pingstpastor vid namn Georg Johansson. Han blev min mentor, fast jag inte kände till det ordet förrän många år senare.
Det blev sexton år som evangelist, sångledare och kantor, missionär i Indien, andrepastor och vice församlingsföreståndare och kursledare för en ettårig bibelskola. Under de åren bodde jag med min familj på flera olika platser. Sedan kom min första tjänst som huvudpastor och föreståndare i Strängnäs och sedan missionstjänst under ett par år på heltid för Sovjetunionen. Därefter blev det pastortjänst igen kombinerat med resor till ryskspråkiga länder fram till pensionsåldern och lite till.
Och nu, den 4 februari 2018 efter femtio år i yrket, avslutade jag en deltidstjänst som pastor i Skänninge.

Här är ditt liv” var en programserie på TV som blev omåttligt populär. Någon känd person var gäst hos programledaren som hemligen hade inbjudit olika personer att berätta om olika händelser i den aktuella personens liv. Det blev en kavalkad och sammanfattning av livet under några decennier.
Numera skriver en del kändisar sina memoarer redan i trettioårsåldern. Det är ju så bråttom nuförtiden. Och antalet hitlåtar eller pengar på banken eller personliga skandaler eller kändisstatus är tillräcklig anledning att skriva ner sin samlade visdom och ge den till omvärlden.

Mina femtio år i yrket har inte gjort mig till expert på att vara pastor. När man arbetar med människor och andliga erfarenheter och gruppdynamik och liknande, upptäcker man ständigt att man fortfarande bara är en lärling. De femtio åren i yrket har ändå lärt mig respekt för uppgiften och för mina kolleger, alla dessa människor som i decennier eller kanske bara en kortare tid tjänstgjort i pastorsuppgiften. Många av dem har fått en mycket otacksammare lott än jag med mindre omväxling, enformigare uppgifter och kanske mera motgångar också men har ändå träget och troget fortsatt.

Trots många misslyckanden och en del motgångar och smärta i själen under femtio år är jag överlycklig över mitt val av yrke. Fast jag ser det ganska mycket som att yrket valde mig. Eller får jag säga att jag tror att Gud kallade mig, även om det naturligtvis kan vara inbillning från min sida?
Jag vet i alla fall att några av min ungdoms stora intressen och drömmar för livet knappast kunnat infrias bättre i något annat yrke. Språk och musik och resor och tron på Jesus och att få sprida budskapet om honom, var kan man få den kombinationen i något yrke och arbetsliv?
Jo, i femtio år i yrket som pingstpredikant.

PS Här är länken till en alldeles färsk video med bl.a. läsning av två dikter om kallelsen och yrkesvalet – ”Utsikt från mitt fönster – Ingvar Holmberg läser egna dikter (del 1)”.  https://youtu.be/hpRZjuIvPc8

Vad är din ådra?

”Ådra” är ett lite äldre ord jag har stött på nyligen i flera korsord. Ofta menas då ”begåvning”, ”anlag” och liknande.
Om man tittar i en synonymförteckning så hittar man också orden ”läggning, inre drivkraft, gåva” förutom den den rent fysiska betydelsen ”blodkärl, pulsåder, artär, ven, nerv, källåder, underjordisk vattenled” eller ”streck, gång, strimma”.
Om man är svensk så förväntas man förneka att man själv har några större anlag eller begåvningar. Ändå vet vi nog med oss att det inte är sant. Om vi är normala människor så har vi celler, och dessa har gener som innebär fallenhet för olika saker. Alla har vi alltså anlag och begåvning.

I går slog jag på kylskåpet i kyrkans gästrum där jag skulle hålla till ett par dagar på min årliga personliga retreat. En plasthylla ville, förargligt nog, inte komma på plats, fast jag försökte trycka in den på sin plats. Jag gick ut i korridoren och fick se min praktiske vän Sören som liksom jag har arbetat som pingstpastor i många år. Han kom, kände lite på hyllan och tittade in i kylskåpet. ”Jaha, den var felvänd”, sa han och vände på hyllan och satte enkelt in den. Förmodligen hade jag så småningom efter mycket tittande och funderande kommit på felet, men han gjorde det direkt, för han har ådra för praktiska lösningar och också mångårig erfarenhet av montering av olika saker. Det var väl ingen slump att han var församlingens pastor här under åren på 1980-talet då man byggde sin fina kyrka, som fortfarande upplevs mycket fräsch och ändamålsenlig.

Mycket har vi lärt oss i livet genom att ge oss i kast med det och träna oss att klara av också det som inte direkt är enkelt för oss. ”Övning ger färdighet” som bekant, och jag är tacksam att jag hjälpligt klarar vissa administrativa eller praktiska saker i dag som jag absolut inte kunde när jag var ung. Livets skola fortsätter för oss så länge vi andas. Och det är viktigt att vi inte blånekar att försöka lära oss nya saker. Vi vet inte om vi klarar det förrän vi åtminstone försöḱer och kanske inte bara en gång och under fem minuter. Jag kan spela piano riktigt skapligt och även orgel och ukulele utan att skämmas. Men dragspel kan jag inte lära mig fast jag skulle vilja och har försökt ett par omgångar med lånade dragspel. Min fru brukar apropå detta i torr ton lägga till att jag bara försökte några minuter varje gång. Kanske är det så, men jag tror ändå att min musikalitet inte riktigt räcker till för dragspel….

Med risk för att vara ”osvensk” tänkte jag nu avslöja något om ”ådra” i mitt eget liv.
Orden och språket har alltid funnits nära till hands för mig. Många säger och känner att de inte finner orden för vad de har inom sig. För mig går insikten och känslan nästan alltid hand i hand med orden för att beskriva och förmedla det jag ser och känner. Kanske kan man säga att jag har en ådra för att hitta orden.
En lite udda funktion för detta är förmågan att tolka från ett språk till ett annat. Ända från ungdomen har jag vid massor av tillfällen fungerat som tolk både till många människor i en gudstjänst och i samtal vid ett kaffebord eller matbord. Till och från svenska, engelska och ryska har brukat gå bra i alla kombinationer. Och fast jag har ganska många ”hål” i ordkunskapen på både engelska och ryska har jag oftast lyckats förmedla meningen i det hela, och det är som om jag inte behöver tänka efter så mycket, orden bara kommer – som ett rinnande vatten.
Att förklara Bibelns budskap i predikan eller skriva dikter eller prosa är kanske varianter av samma ådra.

En andra ådra som liksom flätar sig omkring ord-ådran är sången och musiken. Musiken och orden flätas samman för mig i massor av egna visor och sånger. Enbart musik berör mig inte alls så mycket som sånger, där orden och musiken flätas samman och hör ihop.
Min sångröst är stark men inte särskilt vacker utan mest en ”bruksröst”, en ”verktygsröst” för att förmedla hopflätade ord och toner. För mig är texten inte en halvbra ursäkt för att få spela musik. Texten är det viktigaste, det som bärs ut av musiken. Visst skulle jag vilja ha en vacker och helt ren och tonsäker sångröst men i brist på det kan jag nöja mig med en övertygad och engagerad sångröst.

Ända sen ungdomen har jag fascinerats av Dan Anderssons dikt ”Tiggarn från Luossa” och hur den börjar:
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”

När jag föreställer mig den här scenen vid lägerelden är det inte sångröstens skönhet som är det viktigaste utan glöden i sången, budskapet.

Jag tror att erkännandet av ådra, anlag och talanger i mitt eget liv inte alls behöver vara förknippat med högmod eller stolthet, lika lite som markägaren kan påstå att han eller hon har skapat malmådern eller källådern av friskt vatten som upptäckts i marken.
Det är en del av de överraskande gåvorna i livet, det som med Bibelns språkbruk kallas nåd. Ådra är nåd att förvalta, inte ägodel att skryta med.
Ur den synvinkeln vill jag gärna se på ”ådra” som att överraskande och utan förtjänst ha del av en källåder eller blodåder med pulserande liv. Att i någon mån få ha del i det vackra och kreativa i tillvaron är en sann glädje att vara tacksam över.

Vad är din ådra? Är det inte dags att sluta förneka den? Att kunna organisera arbete, baka gott bröd eller laga god och vacker mat, reparera trasiga ting och bygga möbler eller hus eller skapa en intressant trädgård eller ett bekvämt hem – alla de sakerna är exempel på ådra.
Bli inte mallig nu men var tacksam! Bejaka och förverkliga det som finns i dig!
Förresten, jag funderar på att lära mig spela dragspel… Finns det någon som har ett pianodragspel att låna ut på obestämd tid?*

(Ingvar Holmberg 180108)

* (Fotnot 2 februari: Jag köpte ett begagnat dragspel i januari och håller nu på och tränar…..)

Välkommen!

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om och länkar till videos och radioprogram med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina dikter och sånger och se mig framföra dem i enkla videos.