Femtio år i yrket


För några dagar sen kom jag att tänka på att det är femtio år sen jag började min yrkesbana som kristen förkunnare och predikant. Det är en oändligt lång tid för en ung människa att tänka sig framåt.
Det är också en tid som tycks bara ha flugit iväg när man som 70-åring ser tillbaka på den.

Se också länk till nygjord video med diktläsning bl.a. om yrkesval och kallelse till tjänst!
https://youtu.be/hpRZjuIvPc8

Jag kan knappast påstå att jag var någon fullfjädrad yrkesman i början – om jag nånsin blev det, förresten. I pingströrelsen på slutet av 1960-talet var det få pingstpastorer som hade seminarium, pastorsutbildning eller teologisk högskola bakom sig när de började sin yrkesbana. Ofta hade de gått en eller flera 4-veckors bibelkurser, så kallade ”bibelskolor”, som några församlingar hade som ett återkommande inslag varje år. Då inbjöds erfarna bibellärare och pastorer från olika håll i landet att komma och undervisa de blivande förkunnarna.
Men dessa ”bibelskolor”, som de kallades, var inget avgörande krav för att få arbeta i en pingstförsamling. Minimikravet var att man kände ”Guds kallelse”, att man var andedöpt själv (och således kunde representera pingstväckelsen) och att man hade rekommendation från sin egen församling att gå in i en sådan tjänst.
Bibelskolorna hade en viktig funktion förutom att undervisa i Bibeln och inspirera till tjänst åt Gud. De var också ett slags arbetsförmedling som ofta hade kontakt med pingstförsamlingar som sökte ”vittnen” som predikanterna ofta kallades. En huvuduppgift var ju att vittna om Jesus och frälsningen, det kristna livet och sina egna erfarenheter. Att förkunna och predika kallades ofta att ”vittna”. Det lät ju också lite mindre pretentiöst att säga ”vittna” än att säga ”predika”.

En vanlig modell för att komma ut i yrkeslivet som förkunnare i pingströrelsen var alltså att med hjälp av pastorerna i ”bibelskoleförsamlingen” och lärarna på bibelskolan hitta församlingar och mer erfarna pingstpredikanter som behövde medarbetare, s.k. ”evangelister” till sin församling, antingen på centralorten eller kanske till kapellet på ”utposten” i byn eller det mindre samhället i närheten. De flesta församlingar hade filialer, kallade utposter, där man bedrev verksamhet med gudstjänster, söndagsskola, bönemöten och liknande. Ordet evangelist finns i Nya Testamentet och betecknar oftast en erfaren förkunnare och ledare med särskild inriktning på att sprida det kristna budskapet och grunda nya församlingar. Uttrycket användes i den svenska pingströrelsens tidigare decennier huvudsakligen för att beteckna en nybörjarförkunnare och lärling som så småningom växte in i uppgiften att bli medarbetande pastor eller andrepastor och så småningom föreståndare, dvs huvudpastor i en församling.
För min egen del blev jag predikantlärling utan föregående bibelskola. Efter studentexamen och ett års värnplikt arbetade jag som lärarvikarie i engelska och  nybörjarfranska en termin. Under den hösten 1967 fick jag en inre visshet om att Gud kallade mig att bli förkunnare. Det var också den hösten som jag upplevde andedopet, pingstupplevelsen. Mina pastorer i Pingstkyrkan i Norrköping såg positivt på mina planer eller min längtan och förmedlade kontakt med pingstförsamlingen i Gävle. Där behövde man en medarbetare som gärna också kunde spela och sjunga och hjälpa till med sång och musik i församlingen. Jag förstår nu att det hade stor betydelse för mina möjligheter att förverkliga min längtan att bli förkunnare, att jag hade spelat piano i ganska många år och också fått lektioner i orgelspel och att jag gärna sysslade med sång och musik.

Så kom jag till ett vintrigt Gävle alldeles i början av januari 1968 och fick börja som evangelist och predikantlärling hos en erfaren och klok pingstpastor vid namn Georg Johansson. Han blev min mentor, fast jag inte kände till det ordet förrän många år senare.
Det blev sexton år som evangelist, sångledare och kantor, missionär i Indien, andrepastor och vice församlingsföreståndare och kursledare för en ettårig bibelskola. Under de åren bodde jag med min familj på flera olika platser. Sedan kom min första tjänst som huvudpastor och föreståndare i Strängnäs och sedan missionstjänst under ett par år på heltid för Sovjetunionen. Därefter blev det pastortjänst igen kombinerat med resor till ryskspråkiga länder fram till pensionsåldern och lite till.
Och nu, den 4 februari 2018 efter femtio år i yrket, avslutade jag en deltidstjänst som pastor i Skänninge.

Här är ditt liv” var en programserie på TV som blev omåttligt populär. Någon känd person var gäst hos programledaren som hemligen hade inbjudit olika personer att berätta om olika händelser i den aktuella personens liv. Det blev en kavalkad och sammanfattning av livet under några decennier.
Numera skriver en del kändisar sina memoarer redan i trettioårsåldern. Det är ju så bråttom nuförtiden. Och antalet hitlåtar eller pengar på banken eller personliga skandaler eller kändisstatus är tillräcklig anledning att skriva ner sin samlade visdom och ge den till omvärlden.

Mina femtio år i yrket har inte gjort mig till expert på att vara pastor. När man arbetar med människor och andliga erfarenheter och gruppdynamik och liknande, upptäcker man ständigt att man fortfarande bara är en lärling. De femtio åren i yrket har ändå lärt mig respekt för uppgiften och för mina kolleger, alla dessa människor som i decennier eller kanske bara en kortare tid tjänstgjort i pastorsuppgiften. Många av dem har fått en mycket otacksammare lott än jag med mindre omväxling, enformigare uppgifter och kanske mera motgångar också men har ändå träget och troget fortsatt.

Trots många misslyckanden och en del motgångar och smärta i själen under femtio år är jag överlycklig över mitt val av yrke. Fast jag ser det ganska mycket som att yrket valde mig. Eller får jag säga att jag tror att Gud kallade mig, även om det naturligtvis kan vara inbillning från min sida?
Jag vet i alla fall att några av min ungdoms stora intressen och drömmar för livet knappast kunnat infrias bättre i något annat yrke. Språk och musik och resor och tron på Jesus och att få sprida budskapet om honom, var kan man få den kombinationen i något yrke och arbetsliv?
Jo, i femtio år i yrket som pingstpredikant.

PS Här är länken till en alldeles färsk video med bl.a. läsning av två dikter om kallelsen och yrkesvalet – ”Utsikt från mitt fönster – Ingvar Holmberg läser egna dikter (del 1)”.  https://youtu.be/hpRZjuIvPc8

2 reaktioner på ”Femtio år i yrket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *